- Tittar man på vad de skriver på burkarna så är det ju rena bluffen, säger hon, och plockar ned Druvans gravlaxsås från hyllan.

Den innehåller senapsfrön. Men de måste ha tappat all smak och färg när de processats. Såsen har nämligen förstärkts med färgämnena E101 och E160a. Dessutom artificiella aromer och tillsatser som E415, E405, E202 och E211.

Så visst, vi äter en massa konstgjordheter och visst är det tråkigt. Men jag kan också ibland bli less på att vi hela tiden måste påminnas om det! Balsamvinäger tyckte jag nog var rätt så gott i en massa sammanhang ända tills Mats-Erik Nilsson i sin bok Den hemlige kocken avslöjade den som rena bluffen. Men det är ju, om jag ska vara ärlig, fortfarande gott med bluffbalsamvinägern. Om det nu är så att äkta balsamvinäger kostar så mycket så att det för en kommunalarbetare helt enkelt inte går att köpa, så varför måste man beröva oss glädjen att den vi brukar köpa inte är någon riktig balsamvinäger? Varför måste vi hela tiden drivas av alla dessa frustrationshetsare som envetet försäkrar oss att jo visst, använd du din torkade basilika, men inte är den som färsk, helst den direktimporterade från södra Kirgisistan, och drick för all del din gamla vanliga whisky, men inte är den som Glmymharrhannahanns äkta maltwhisky inte, och ät ni era halvtaskiga köttbitar men inbilla er inte att det smakar som de välhängda biffar man köper i saluhallarna inne i city. Varför måste vi alltid påminnas om att det finns något bättre (och naturligtvis dyrare) än det vi har råd med eller tid med?

Nåväl, så långt mina magreflexer. Låt mig nu övergå till att det kanske ändå ligger någonting i det här med konstgjordhetens skumma funktioner. Chips är inget jag längtar efter, jag äter det bara om det råkar finnas i närheten. Och har jag börjat äta kan jag inte sluta. Jag glufsar i mig näve efter näve tills det inte finns spår av chips i närheten av mig. Varför är det så? Därför att man experimenterat fram en produkt som ska få oss att reagera just så? Därför att man hittat de kemiska substanser varpå våra smaklökar helt enkelt inte kan värja sig?

Och varför tycker tonåringarna att de frysta engångsrätter vi började inhandla för något år sedan (av bekvämlighetsskäl) är godare än den mat  vi eminenta kockar lagar till själva? Och varför, framför allt vill tonåringarna nu inte längre ha dessa engångsrätter, som ligger och skräpar i frysen? Kanske för att de där smaktriggrarna är likadana i dem allihopa och att man förr eller senare faktiskt blir trött på mat som, hur många sorter det än finns, ändå smakar ungefär likadant. Som alla bröd i affären med fantasifulla namn som hjärtans längtans gräddat hembakat eller alla leverpastejer som är i stort sett lika äckliga allihopa (utom Gööls, som man aldrig hittar…)

Så visst har de en poäng, alla dessa som ifrågasätter vad livsmedelsindustrin håller på med. Samtidigt behöver vi inte våndas över att använda den där balsamvinägern som vi faktiskt tycker är rätt så god. Torkad basilika är väl så utmärkt som den klimatkatastrofala odlade som ändå inte smakar på långa vägar så gott som den färska man köper exempelvis på torget i Sicilien. Och om kött kan man lära sig att se om det är hyfsat eller undermåligt och – visst – det är bättre med lite mindre och godare än några billiga extraprisslamsor. Och om det är så att det mesta nötköttet i våra affärer är skit, så kör med annat än nötkött. Lamm och gris är goda alternativ till en skosuleseg biff.

Och nä, tammefan att jag tänker stå och försöka vispa till någon gravlaxsås till jullaxen. Jag tänker köra med druvans, för så har vi minnann gjort i alla år.

Andra bloggar om: tillsatser, matfusk, konstgjord mat

Och sill måste vi ha. Sill är kul! Försöker varje år få till något nytt, men förra årets satsning på sill med thaistuk, dvs med chili, lime och koriander, blev ingen höjdare, har jag för mig.

Lutfisk måsta vi ha för det är jättemånga år sedan jag åt lutfisk och det är faktiskt gott. Senapen ska vara riktig skånsk. Bara mörka senapskorn och vatten, som stöts i en mortel, försåvitt man inte råkar ha en kanonkula hemma…

Gravlax måste vi ju ha, och det blir väl husets vanligaste limegravade variant, som sambon älskar. Den är faktiskt väldigt god!

Dagens rätt blev Kalvlever anglais, fast det var vanlig ungnötslever förstås. Så här såg den ut:

Lever är inte min förtjusning så det här gjorde jag för att sambon älskar den här rätten. Så är det faktiskt också en lågbudgeträtt, vilket ju kan vara trevligt i dessa konjunkturdystra tider. 800 gram lever räcker gott och väl till fyra personer och kostar bara 30 – 40 kronor. Ett och ett halvt paket bacon är ju inte heller  så dyrt. Och visst ser det lite festligt, rentav lite lyxigt ut? Och även för en som inte precis längtar efter lever, som jag, var det faktiskt riktigt gott. Ungarna ät ju ett kapitel för sig, men jag har lovat dem hamburgare i morgon.

Förra söndagen startade inte bilen, det var nån kabel som gått sönder, vi fick tejpa fast den så vi kunde få igång bilen och köra den till verkstan, där man satte dit en ny kabel. Jag gillar det där, här kör jag med min bil som haft fel nånstans under motorhuven men det har vi lagat med tejp! När jag körde hem var det grått och regnigt, november riktigt i sitt esse. Jag piffade upp tillvaron med att göra lite vin chaud:

som värmde och fick igång själen såsom silvertejpen tidigare på dagen fått igång motorn på våran bil. Recepten finns i bloggposterna lever anglais och vin chaud .

Andra bloggar om: julskinka, lever anglais, vin chaud,

1 flaska rödvin

1 vaniljstång

4 stjärnanis

4 kanelstänger

2 dl råpressad apelsinsaft

1 dl råpressad citronsaft

4 -5 msk råsocker

Skrapa ur vaniljfröna ur vaniljstången och lägg i en kastrull. Pressa i citrussaften och lägg i stjärnanis och kanel samt 4 msk socker. Låt koka till nästan sirapskonsistens. Tillsätt rödvinet och värm tills det nästan kokar. Smaka av om det kanske ska vara lite mera socker. Sila.

Andra bloggar om: vin chaud, glüwein, glögg

För 4 personer:

7-8 hg lever, kalv eller ungnöt

1 ½ pkt bacon

4 msk kapris

5 hela inlagda rödbetor

hackad persilja

olja, smör, salt och peppar

***

1 rödlök

3 tomater

1 vilöksklyfta

1 liten bit chili (utan frön!)

1 tsk basilika

1 tsk oregano

1 tsk balsamvinäger

½ tsk honung

saltochpeppar

Skär bort konstigt jox från levern och skär den i skivor, ca 1 ½ cm. Vänd runt skivorna i lite majsolja.

Klipp baconet i mindre bitar och stek den knaprigt. Låt den rinna av på hushållspapper, Baconfettet kan man använda då man steker potatis till.

Hetta upp olivolja i en panna, lägg i vitlök och chili och låt dem brynas; ta sen bort dem. Sänk värmen, lägg i rödlöken och då den mjuknat lite, sedan i med tomatbitarna. Krydda med basilika och oregano, samt salt och peppar. Häll på balsamvinäger och honung. Låt puttra cirka tio minuter, så att tomatbitarna fortfarande är någorlunda hela.

Blanda under tiden baconet med kaprisen i en skål och håll det varmt i ugnen. Torka av leverskivorna. Hetta upp smör och lite majsolja i en (eller flera) stekpannor och stek skivorna på ganska stark värme, så att de får fin stekyta men fortfarande är en aning rosa inuti. Salta och peppra.

Lägg levern på ett serveringsfat, strö över bacon och kaprisröran och sen den hackade persiljan. Dela rödbetorna i fyra delar och lägg runtom

Servera med kokt eller stekt potatis, tomat- och rödlökssalladen och kanske någon grönsallad.

Andra bloggar om: lever anglais, kalvlever anglais

Denna sicilianska variant av ratatouille, fransmännens berömda grönsaksröra är enligt både min och sambons mening den klart godaste grönsaksröra vi känner till. Jag har sett recept tidigare men efter Sicilienbesöket, där vi hade Clarissa Hymans bok Cucina Siciliana som mer eller mindre reseguidebok, vet vi nu hur den ska smaka när den är som bäst. Idén till detta recept kommer från Hymans bok, men jag har modifierat det lite. Jag tycker inte att rätten behöver simma i olja, så jag tar betydligt mindre, och anpassar även mängden vinäger och socker därtill.

Hemligheten med en riktigt god Caponata är att man måste steka de ingående delarna var för sig, inte bara i en enda röra som då man gör ratatouille. Lite mycket jobb, men det är värt det! Vidare är det som skiljer caponatan från sin franska kusin just de typiskt sicilianska ingredienserna: sardeller och kapris. När man som vi nyss kommit hem från Sicilien kan man med fördel använda sig av saltad kapris, som säljs i stora burkar och enligt sicilianarna är klart överlägsen den inlagda vi vanligen köper här hemma. Visst är den god, men skölj gärna av den innan den används!

RECEPT:
3 stjälkar bladselleri i bitar
4-5 paprikor, helst röda, i bitar
3-4 auberginer i cirka centimeterstora kuber
1-2 dl olivolja
1 lök i tunna skivor
3 srdellfiléer
3 msk tomatpuré
1 handfull gröna, urkärnade oliver
2 msk russin eller korinter
½ dl vitvinsvinäger
1 1/4 msk socker
salt
svartpeppar
rostad mandel
Basilika eller mynta

1 salta rejält på auberginetärningarna och låt dem vattna ur sig nån timme. Sköj och torka dem.
2 Koka sellerin 10 minuter och låt den torka
3 Hetta upp lite olivolja i exempelvis en wokpanna eller något annat stort. Stek sellerin tills den är spröd. Lägg på hushållspapper.
4 Häll i mer olja och stek paprikan. Lägg också den på hushållspapper
5 Häll i rejält med olja och stek auberginetärningarna. Lägg på hushållspapper.
6 Stek löken och häll på mera olja om det behövs. Dra ner värmen lägg i sardellfiléerna och låt dem smälta försiktigt. Rör i tomatpurén.
7 Tillsätt nu sellerin, paprikan och auberginen, samt kapris, russin oliver, vinäger och socker. Låt puttra några minuter. Smaka av med salt och peppar samt om det behövs mera vinäger eller socker.
8 Rosta mandeln, hacka den och strö över tillsammans med några hackade basilika eller myntablad. Det går förstås med torkad, men då är det bäst att ha med den lite tidigare.
Klart!

Andra bloggar om: caponata, siciliansk mat

Jag hoppas att jag snart kommer att kunna lägga in lite recept här, lite länkar och annat smått och gott. Det kommer att bli mycket sicilianskt till en början, eftersom sambon och jag nyligen tillbringat en vecka på denna fantastiska ö. Vinjettbilden på langusten kommer dock från Venedig, tagen på en av den stadens fantastiska fiskmarknader. Men mera om det senare!

Andra bloggar om: languster, mat, recept